Det sägs att en höstdag för 10 år sedan försvann en tjej in i Gyllenbladsskogen ihop med sin häst och kom aldrig ut igen. Det sattes upp lappar runt om i Jorvik och dom satt kvar tills dom helt enkelt blev för gamla.
Tjejen som hette Tilda var vacker men trodde för bra om sig själv. Hon var i toppen på alla tävlingarna och hade den dyraste hästen som fanns i trakterna, dom var oslagbara. Hon skulle bara ha det finaste och hade en väldigt dålig attityd mot andra människor. Innerst inne var hon väldigt snäll men hon visade det inte för någon. Hennes pappa hade stuckit när hon föddes och hennes mamma var alltid på jobbet. Alla trodde att hon var lycklig för att hon fick allt som hon pekade på men så var inte fallet. Hon var ensammare än många kunde ana. Mellan hennes hårda träningar för ridlärare var hon ofta ute och red i Jorviks vackra natur. Hon kände sig fri och hennes häst Brilliant litade på henne i alla lägen. En extra varm sommardag i slutet utav Augusti så skulle dom ut på en mysig långtur, dom passerade vingården, ridhuset och red in i Gyllenåsarnas dal. Dom brukar vanligtvis inte rida så långt men idag skulle hon inte göra något speciellt och Brillant behövde med en lång tur. Trotts att det var mitt på dagen blev det både dimmigare och mörkare än vanligt när dom kom in igenom grindarna. Det blåste extra kallt och det kändes olustigt i hennes kropp. Dom skrittade en bra bit i Gyllenbladskogen, då såg hon det... Massor utav gula ögon, dom omringade henne. Hon kunde inte fly någonstans, det kom närmare och närmare hela tiden. Sedan slutade det blåsa och sekunden efter blev allt svart. Det sägs att Gyllenbladskogen tar dom som inte är tillräckligt snälla. Kanske vill skogen ha dess onda krafter till monstren som gömmer sig där. Tilda är inte den första som försvunnit i skogen...
0 Kommentarer
Nu har Chippan varit min i hela 8 månader, tänk vad som hade hänt om jag inte hittat henne. Hon hade troligen inte haft så många dagar kvar att leva. Därför är det viktigt för mig att ge henne det bästa liv hon någonsin kunnat tänka sig. Skämmer bort henne med lite för mycket äpplen ibland men det är det värt. I 2 månader efter att hon kom till mitt stall tränade vi från marken, hon hade mycket svårt för att låta mig vara nära i början men tiden gick och hon vågade lite mer och mer på mig. Idag litar hon på mig till 100%, hon gör allt för mig och lite till. Hennes uppfödare ägde Chippan fram till att hon var 2,5 år och red in henne väl så när jag väl skulle rida var det inte så svårt♥ Vi brukar vara ute och rida utan någon utrustning alls, hon älskar det så mycket. Hon känner sig väldigt fri och gladare är så kan hon inte bli. Hon plaskar gärna i havet om hon får chansen till det är lycklig för det lilla. Här bjuder jag på ett bildspel på min fina Chippan, tack för att jag fick dela med mig utav denna historien och hoppas att ni gillade den ♥♥♥ I slutet av september efter några veckor av telefonsamtal till polis, veterinärer och alla möjliga personer bestämmer vi oss för att hon skall få flytta hem till mig. Hon har fått stå kvar på tomten tills vi visste helt klart att hon var fri från sjukdomar och att hon fått äta upp sig så att hon klarar av transport resan hem till Fort Pinta. För varje dag som har gått har vi ökat hennes kost och hon har blivit starkare och gladare.
Jag har även fått veta att hon har en sjuk bra stam, uppfödaren är helt utom sig när hon trodde att hon hade sålt Chippan (Chip Kiss) till en erfaren dressyrryttare men det visade att hon såldes vidare för en ganska mycket högre summa och dessutom med svarta pengar så man kan inte hitta ägaren som nästan lät henne dö där på trädgården. Hon hade knappt något att äta där och vatten fick hon endast tag i när det regnade och samlades i hinkar. Idag var det dax att hämta hem min fina flicka! Hon gick lydigt och snällt på transporten och den korta resan gick väldigt bra, det är nästan som att hon visste att det kommer bli bättre om hon följer med! Väl hemma tar vi en mysig promenad runt stallplanen och sedan får hon gå ut i hagen med mina andra hästar. Hon håller sig en bit bort till att börja med men flocken välkomnar henne bra! Hon behöver nog några dagar till att anpassa sig efter det nya livet. Från och med nu kommer det vara mycket träning för att få Chippans tillit men det kommer vara så värt det! Fortsättning följer...♥ Jag går försiktigt igenom hålet i staketet och typiskt nog så drar jag sönder några trådar i min tröja! Jag är lite osäker på om någon bor på tomten så jag knackar på dörren, det liknar lite ett övergivet sommarhus. Blommorna på fönsterbrädorna är döda och det ser ut som att någon bara har stuckit därifrån. Det känns genast lite skumt...
Men nu till saken, jag tar en titt runt om i den konstiga trädgården. På marken finns det tydliga hovspår och marken är väldigt nedtrampad. Det går en slingrig backe upp till en gammal brun lada så jag bestämmer mig för att gå upp och undersöka mer då det inte verkar finnas så värst mycket här på nedre plan. Väl uppe försöker jag gå in i ladan men den är låst men ett stort hänglås. Jag kollar lite runt om men inte förens jag går bakom ladan så ser jag henne. Stoet är så smutsigt att det är svårt att se vilken färg hon är, hennes man och svans är full av tovor och hon har små sår på hela benen. Hon är mager och orkar inte ens bry sig om att jag står där, några meter ifrån och kollar på henne. Jag säger "hej fina du" och först då vrider hon försiktigt sitt huvud mot mig och kollar med livlösa ögon. Jag plockar några äpplen från några träd längre bort och fyller en gammal hink med rent vatten från en brunn. Hon kan inte äta för mycket såhär i början när hon inte är van så det får räcka för idag. Sedan återvänder jag och pinnen hemåt. Fortsättning följer...♥ Dagarna rullade på med snabb fart, jag tränade mina hästar och jobbade på som vanligt fram tills en natt ungefär en vecka efter händelsen i Firegrove så hände det. Jag är på en obehaglig plats med taggtråd, lera, på marken fanns nästan inget gräs och inte långt framför mig vid en brun husvägg ser jag en skugga av en häst som står med huvudet nedsänkt. Gång på gång ger hästen ifrån sig ett uppgivet ljud. Som en sista rop på hjälp.
Jag vaknade med ett ryck och kollade på klockan 04.37, min pyjamas var helt genomsvettig så jag fick gå direkt till duschen. Det var inte likt mig att ha mardrömmar, speciellt inte så att jag blir såhär rädd. Jag kunde inte somna om så jag försökte lugna ner mig och fick tillslut i mig lite frukost. Lite tidigare än vanligt gick jag ner till stallet, där var saker inte som jag hade tänkt mig. Hästarna stod där och väntade på morgon fodret som vanligt, alla hästar utom en. Pinnen sparkar i boxväggarna och gör allt för att få min uppmärksamhet. Har även hon haft samma mardröm som jag? Jag bestämmer mig för att vi skall undersöka saken... Pinnen nästan sticker iväg med mig, jag får hålla tillbaka henne så att hon inte blir utmattad. Det är trots allt en ganska lång bit till Firegrove och vi måste ta det lugnt så att vi orkar ta oss hem senare med. Hon är inte lik sig själv och det gör mig ännu mer rädd än vad jag var innan. Vi båda vet att detta är på allvar. Vi rider förbi terrängbanan och längre bort mot den stora bergskedjan. Pinnen vet ganska länge åt vilket håll hon vill tills hon helt verkar tappa spåret, då tar jag över och väljer vägen. PLÖTSLIGT ser jag det, staketet ifrån drömmen. På tomten finns det två gamla hus, jag tvekar en stund innan jag hoppar av och binder fast Pinnen i ett träd utanför tomten. Det är en mycket läskig och ödslig plats, jag hör inga fåglar och marken känns nästan förgiftad. Fortsättning följer...♥ Det var en regnig morgon i början utav September 2016, jag var ute i stallet precis som vanligt, fodrade och släppte ut alla hästar utan Pinnen. Jag hade nämligen tänkt ta med henne på en uteritt. Pinnen älskar att komma ut tidigt på morgonen och var därför mitt självklara val!
Vi skrittade nära vattnet på väg mot Firegrove, solen värmde mig i ryggen och det blåste nästan ingenting. Vi båda njöt för fullo av den sista sommarvärmen, efter en stund var vi nästan borta vid dom fina terräng hindrena som tillhör Firegrove. Pinnen är inte så värst bra på att hoppa men hon är pigg, glad och tycker att det är kul. Efter några skutt på lite olika hinder bestämde jag mig för att avsluta för dagen. Precis när vi började skritta hemåt så hörde jag det, en väldigt svag gnäggning. Det var nästan så att jag trodde att jag inbillade mig men eftersom att Pinnen tydligt stelnade till lyssnade och gnäggade tillbaka så förstod jag att det inte var en inbillning. Jag hade verkligen inte tid att kolla vart ljudet kom ifrån för jag skulle hem till ett lunch möte så jag drev på pinnen igen medans jag satt och grubblade på hennes mjuka rygg. Jag hade en speciell känsla gällande detta men samtidigt så finns det massor utav hästar runt Firegrove och det var nog bara en vanlig gnäggning. Turen hem hade gått bra även om pinnen gång på gång hade försökt vända om och skakade frustrerat på huvudet så hade jag verkligen inte tid att vända om där i Firegrove. Fortsättning följer...♥ |
Arkiv
September 2017
Kategorier |